Igår kväll såg jag en romantisk kärleksfilm på Tv.
Ni vet en sån där som man vet hur den kommer att sluta innan den ens har börjat. Typ.
Men trots förutsägbarheten så är det ändå så underbart att se att allt blir som det ska, att de får varandra på slutet.
Det är så man kan känna den där pirrande känslan av lycka, ni vet det där när man är sååå himla kär men fortfarande är lite lite osäker på om den andra känner på samma sätt. Och så den enorma glädje när man inser att det är så.
Efter en sådan påminnelse kan jag verkligen sakna det där nyförälskade "pirret".
Inte för att jag ska klaga, jag och H har det underbart tillsammans. Vi har ett liv fyllt av kärlek, trofasthet, ömhet och respekt. Vi vet vart vi har varandra och vi är trygga i det.
Men det är inget "pirr". Ingen nyförälskad känsla. Men det kanske man å andra sidan inte kan räkna med efter 15 år och två barn tillsammans?
Men längta lite kan man väl få...
Idag fyller min älskling år. 37 sådana närmare bestämt. Och det firar vi naturligtvis. Imorse med sång och paket och nu ikväll med go middag och tårta.
