Vad vore livet utan vänner?

Förmodligen ganska tråkigt.

För det är sant som man brukar säga, att vänner är en familj man själv väljer. För visst är det härligt att få umgås med människor som vet det mesta om en. Som tycker om en för den man är och som man kan både skratta och gråta med. Att kunna tala om allvarliga tunga saker eller bara fnissa åt ett löjligt skämt. Underbart och befriande vilket som.

Vi har en hel del vänner. Vissa vi umgås ofta med och en del som vi träffar mer sällan men som ändå betyder mycket för oss.
Några som vi känt länge och vissa som vi ganska nyligen börjat umgås med, men som ända redan känns som en naturlig del av vår umgängeskrets. Sådana som vi tagit upp kontakten med igen och såna som man nästan aldrig träffar men som ändå känns så nära och kära när man väl ses.

I helgen har vi haft turen att få umgås med några av de närmaste.
Fredagskvällen spenderades hos grannarna. Våra fina härliga grannar som vi umgås allt mer med. Alltid lättsamt och mycket trevligt.
Och på lördagen var vi hemma hos bästa familjen S. Våra underbara käraste vänner som vi tycker så mycket om. Ni är de som känner oss allra bäst, helt klart. Både vi och barnen uppskattar er och ert sällskap så himla mycket. Bara så ni vet!

Mysko egenskap

Jag är inte speciellt intresserad av bilar. Men trots det så har jag otroligt lätt att känna igen folks bilar och bilnummer. Det fastnar på nåt konstigt sätt i ett litet fack i huvudet och jag kan ganska enkelt säga vem som är inne på Coop och handlar eller vem som kommer körandes bara genom att se bilen.
Och nu pratar vi inte bara om familj och släkt utan grannar, föräldrar på jobbet mm...

Praktiskt? Tja nån enstaka gång kanske.
Men skulle inte den där lilla minnesplatsen kunna användas till nåt annat? Nåt som jag verkligen behöver komma ihåg.

Tankarna snurrar

Förändringarnas vindar blåser på jobbet.
Och jag är inte alls säker på att jag bara är positiv. Men som vanligt så är besluten redan tagna och det är bara att acceptera läget och försöka göra allt så bra som möjligt...

Ooops

Hoppas att jag inte har upprört allt för många med mitt inlägg om den utökade tiden på förkolan.
Det jag skrev nedan är min privata personliga åsikt.
När jag kliver in på jobbet blir jag pedagogen Anna som lyssnar på allas behov och önskemål och försöker tillgodo se allt på bästa möjliga sätt.
Men jag behövde ventilera mina tankar och gjorde det här...

Sen kom det en diskussion på Sofias blogg om bra och dåliga mammor. Och jag måste bara säga att jag tror att alla är både och. Jag kvalar förvisso in på många av punkterna för en bra mamma men kan bara säga att jag en del dagar är en riktigt dålig mamma som skriker åt sina barn när jag är stressad och låter dem titta på TV på tok för mycket. Inte heller gillar jag att sitta i sandlådan eller stå vid gungan flera timmar, det får jag nog av på jobbet.
Men jag är deras mamma, och vi älskar varandra och behöver varandra.
De är bra för mig och jag är bra för dem!

30 timmar på förskolan...

Igår beslutade en enig utbildningsnämd här i Södertälje att de vill att barn till arbetssökande, föräldralediga och flyktingar ska ha rätt till förskola 30 tim/vecka istället för de 15 tim som gäller nu.
"De barn som det här berör är kanske de som behöver förskola och skolomsorg mest men nu har det minst. Många behöver språklig stimulans och social sanvaro" säger utbildningsnämdens ordförande.
Och jag kan hålla med. När det gäller flyktingbarn är det ju enormt viktigt med alla sociala och språkliga bitar. Och med alla de krav som arbetsförmedlingen ställer på de arbetssökande så kan de säkerligen behövamer än 15 timmar per vecka.
MEN, jag anser faktiskt inte att man behöver 30 timmars förskola varje vecka till sitt barn om man är hemma med ett litet syskon.

När man pratar med andra pedagoger så upplever många av oss att det faktiskt ofta är just föräldralediga som gnäller mest över tider, upplever sin privatsituation som stressig osv. Det handlar alltid om förälderns behov, och sällan om barnets. För de allra flesta barn mår bra av att vara med sin mamma och pappa. Sen är förskolan superbra i många avseenden, och jag tycker att det är självklart att alla barn har rätt till den, men i lagom mängd.
Har man en stressig tillvaro hemma så kanske man som förälder ska se över vad man kan göra för att skapa en bättre situation. Förskolan kan inte vara lösningen på alla problem. Till syvende och sist måste man i alla fall ha ett fungerande familjeliv och en fungerande relation till sina barn.

Det här är MIN åsikt. Och jag vet att många där ute har en annan. Och jag kommer absolut inte att se ner på de som vill ha sina barn där 30 timmar om det nu blir så. Alla måste göra sina val. Men jag tycker att om man skaffar barn så borde man vilja umgås med dem också... Och jag njuter av att vara med mina. För även om de är bråkiga och jobbiga ibland så är tiden vi tillbringar tillsammans så dyrbar.

(Sen finns det dock en del fall där antingen föräldern eller barnet har behov av mer tid på förskolan av olika orsaker, och dessa fall har hittills alltid löst på ett smidigt sätt. )