Höstmörker

Vad är det med mörkret som skrämmer mig när jag är ensam?
Det är ju egentligen ingen skillnad mot när H är här.
Men ändå känns det mycket värre.

Så Viktor får hålla mig sällskap i stora sängen. Det känns det mysigt och bra.
Och den läskiga deckaren får vila ikväll.

Sov gott! Det ska jag försöka göra.

_______

En liten morgonrapport:
Jag har faktiskt sovit ganska gott. Vaknade ett par gånger och var irriterad på lampan som jag lämnat tänd i hallen, så vid 3 var jag uppe och släckte. Sen sov vi till 7.30 då min stora goskille väckte mig. Strax därefter hörde vi att lillasyster oxå var vaken så då var det bara att gå upp...

Obehag

I fredags kväll blev en 16-årig flicka knivskuren till döds här i vår stad.
Av en psykiskt sjuk man som hon aldrig förr träffat. Hon var på fel plats vid fel tidpunkt och blev hans offer. Mannen har erkänt och får nu förhoppningsvis hjälp.

Detta gör mig så rädd.
Vart är vårt samhälle på väg?
Varför finns inte resurerna att fånga upp dessa människor innan de begår sådana vansinnesdåd. Mannen är ju sjuk och borde ha all rätt att få hjälp - innan något sånt här händer.
Det gör mig också vansinnigt rädd för min egen, min familj, min släkt och alla mina vänner skull.
Tänk om det är någon av oss nästa gång. Som råkar vara på fel plats.
Det går ju inte att skydda sig längre.
Det räcker inte med att inte gå ut ensam på ödsliga stigar i mörker. Eller att inte blanda sig i bråk och annat.
Det kan hända när som helst, vart som helst.