A som i att Arbeta. På riktigt. På jobbet.
Den 13 augusti är det dags, dvs nu är det bara ca 3,5 vecka kvar. Vart tog detta år vägen?
Nu är det snart Henriks tur att vara hemma med barnen i ett halvår. Och min tur att trampa iväg till jobbet varje dag.
Alla frågar hur det känns. Vad ska man svara?
Det känns spännande, utmanande och kul samtidigt som det känns sorgligt, trist och jobbigt.
Det ska bli jätteroligt att lära känna alla nya barn och föräldrar, att planera och genomföra terminen, att få starta upp nya projekt och att jobba hårt på att alla ska ha det så bra som möjligt.
Men samtidigt - jag tycker om att vara hemma. Och framförallt innebär detta nog slutet för en epok av mitt liv, den hemma med liten bebis. För min bebis är snart ingen bebis längre. Hon fyller snart 1 år och börjar bli en liten tjej med stor egen vilja och humör. Och nu är det pappa som ska tackla det ett tag framöver. Innan det i januari är dags för henne att börja på förskolan.
Så känslorna är delade. Det är liksom både och.
Men jag måste i allafall säga att det känns mycket skönt att H är hemma under hösten så att jag kan koncentrera mig på att komma in i jobbet igen och samtidigt veta att de andra har det bra där hemma!
2 kommentarer:
Ja visst är det med lite ångestblandad förtjusning man ser fram emot det!
Hoppas du inte har tagit illa upp för att jag säger Dagis och Fröknar istället för förskola och pedagoger! Jag tycker att Dagis och fröknar låter rarare helt enkelt!
Klart att jag inte tagit illa upp! Säger själv oftast dagis, men eftersom vi får inpräntat på jobbet att det heter förskola så får man väl försöka använda det uttrycket ibland oxå :) .
Och jag är ju en dagisförken, ingen av ungarna på jobbet skulle väl fatta vilka vi var om vi började prata om oss själva som förkolepedagoger...
Kram!
Skicka en kommentar