Nu verkar hennes lidande vara slut och hon har förhoppningsvis slutligen fått ro.
Det känns otroligt att bli så berörd av någon man aldrig träffat. Men att läsa Annas blogg, om hennes kamp, får mig att inse att jag nåste stanna upp och bara njuta av det jag har istället för att låta livet passera förbi i 180....
4 kommentarer:
Tårarna rinner nerför kinderna... Åååå vilken sorglig läsning. Ska verkligen försöka vara glad och inte klaga på mitt lilla.
Detta är nog bland de mest tragiska jag läst, en kvinna-hustru-mamma i sina allra bästa år! Och så gnäller jag över någon liten skitsak, som att det är kö på motorvägen eller att tåget inte går....eller att jag är trött.... Det gäller precis som du säger Anna att ta vara på livet och inte köra livet i 180. Kram mamma
Nä, usch, läste precis hennes man inlägg och fick kämpa hårt för att hålla borta tårarna (sitter på jobbet). Man hoppas ju ändå men
samtidigt vill man ju inte att hon ska lida i onödan. Men det är sånt här som gör att man tänker lite extra på hur bra man har det och "tänk om" man själv blev sjuk!
Åh så fruktansvärt och ofattbart tragiskt..*gråt* Jag ska aldrig klaga över småsaker igen.
Skicka en kommentar