Kan väl inte påstå att vi är speciellt nöjda med kommunstyret och de beslut de fattar.
Att vi tar emot mer Irakiska flyktingar än hela USA och Kanada säger väl ett och annat.
Inte så att jag på något sätt är emot flyktingar, jag tycker att det är självklart att vi ska hjälpa dem till ett bättre liv än de som de flytt ifrån. Men, frågan är hur många en stad kan hjälpa. Det finns ju inte hur mycket jobb och bostäder som helst och till slut blir det ju verkligen ett problem. För alla.
Dessutom är det ju inte speciellt soliga händelser som gör att vår stad nämns i pressen. Det är mest mord, skottlossning, brinnande bilar och annat.
Nu bor ju vi i ett av stadens bättre områden. Mest villabebyggelse och relativt "fina familjer". Inte så att det på något sätt är problemfritt här, men jag tycker ända att det känns ganska tryggt.
Vi har ett hus som vi älskar. Som efter tillbyggnad och renovering snart är precis som vi vill ha det. Att byta det till något annat känns svårt, att vakna utan att få se vattnet känns ännu svårare.
Vi har förskola nära till barnen, där både de och vi trivs utmärkt. Jag har mitt jobb här.
Men ändå, tanken finns där ibland. Kanske vi borde flytta.
Kanske hitta ett bättre ställe för våra barn att växa upp.
Frågan är bara vart...
Känner ingen längtan att flytta till något litet samhälle en bit ut där jag ända kommer att åka in till denna stad för att handla, barnen kanske kommer gå på gymnasiet här osv. Då kan jag lika gärna bo där jag bor.
Nä, ska jag flytta så ska det vara till en annan stad/kommun.
Men hur vet man att man kommer att vara nöjd där?
Usch vad svårt det är...
Och det värsta är ju att vi trivs så bra just här, på vår tomt, i vårt hus, så allt annat känns så fel.
Mitt älskade hus...
