På Ellens förskola går det en pojke som har ett handikapp. De har gått på avdelningarna bredvid varandra förut men då har hon nog inte reflekterat så mycket över honom. Nu går de på samma avdelning och hon har kommit på att han är lite annorlunda. Idag utspelade sig följande konversation när vi skulle gå hem...
E: Mamma, vet du... S har en sjukdom fast han är på dagis.
M: Ja jag vet.
E: Och han kommer alltid att vara sjuk. När han blir stor också.
M: Ja jag vet, vissa barn har sjukdommar som de får ha hela livet.
Efter en stunds funderande...
E: Men vi är väl inte vissa barn...
Lilla fina gosan. Inte alls lätt att förstå det där. I hennes värld är man sjuk när man har feber eller så och då måste man vara hemma från förskolan. Men här pratar pedagogerna och vi andra vuxna om att S har en sjukdom men ändå får vara på förskolan och dessutom att han alltid kommer att vara så...
3 kommentarer:
Har hon inte frågat någonting om Martin ännu? De måste ju tycka det är ganska konstigt med en som är stor som vuxen men verkar bete sig som ett barn och inte kan prata rent? :)
Nä, varken hon eller Viktor har någonsin sagt någonting om Martin. Tror dock att det är en tidsfråga innan Ellen kommer att kommentera det, hon är mycket mer undrande till personer som är lite annorlunda än vad hennes storebror är.
Intressant! Men barn är ju mycket bättre på att ta saker som de är. De har ju inga förutfattade meningar. Och även om de märker och frågar så kanske de inte lägger någon värdering i det. Men låter som om hon kommer fråga snart, just eftersom hon är mer undrande än sin storebror.
Skicka en kommentar